Kamouflage som inte riktigt kamouflerar
Har du sett dem på motorvägen? Bilar folierade i vilda, snirkliga mönster, eller något som liknar "myrornas krig"? Modellbeteckningar och logotyper övertäckta. De ser ut som konstverk — eller kanske som något som försöker dölja sig, fast det inte riktigt lyckas. Det är för att det inte riktigt ska lyckas.
Bilmodeller som av olika skäl inte ska vara enkla att identifiera, beskriva eller analysera kan ändå behöva röra sig på gator och vägar. Kanske för att samla kördata, testa ljudanläggningen i en viss körmiljö, eller så är de på väg till någon testbana. Förut var det vanligt att man lackerade dem i matt färg för att dölja former och material, eller klädde dem i något som slätade ut konturer. I vissa fall byggde testteamet till och med former och linjer utanpå bilen som för att försvåra industrispionage. Numera är foliering i abstrakta mönster vanligast. Dagens mönster är ett kamouflage, designat för att lura ögon, kameror och datorseende.
Dazzle-kamouflage och WWI
Men vad då 'kamouflage', bilarna syns ju? Det vore en trafikfara om mönstren gjorde bilarna osynliga, men det är faktiskt inte ett misslyckande att den här typen av kamouflage inte smälter in – det en del av själva syftet. Om vi tänker på kamouflage i modern krigföring, eller inom jakt för den delen, så är det ofta i syfte att undgå upptäckt, att smälta in i omgivningen.
Men sådant kamouflage förhåller sig till sin omgivning, vitt i snö, grönt i skog, beige i öken, osv. Sådant kamouflage är svårt att konstruera för båtar och flygplan – färgen på hav och himmel förändras snabbt, och inget kamouflage kan dölja en siluett i motljus. Dessutom är ljud, rök och svallvågor avslöjande. Under första världskriget undersökte man därför andra sätt att kamouflera – eller förvilla – motståndare. 'Dazzle camouflage' eller 'razzle dazzle' föddes.
Dazzle-kamouflage handlar mer om att förvilla än att gömma sig. Inspirationen kom från naturen där insekter, fiskar och växter som inte är hotfulla eller osynliga istället strävar efter att till exempel se ut som ett rovdjur istället för som mat – eller tvärtom. Eller för att andra ska över- eller underskatta dess storlek eller hastighet.
För första världskrigets fartyg handlade det om att hitta effektiva sätt att undkomma en livsfarlig nyhet som kunde slå till utan att själva bli upptäckta: ubåtar var inte helt nya, men under första världskriget utrustades de med torpeder och blev ett skrämmande effektivt vapen mot både krigs- och fraktfartyg. Som så ofta när ett nytt vapen dyker upp saknades effektiva försvar och motåtgärder, krigsfartyg hade ännu inte börjat lyssna efter motorljud under ytan, sjunkande eller magnetiska bomber hade inte behövts, och så vidare. Att befinna sig på havet kändes plötsligt väldigt osäkert, även om inget fiendeskepp syntes så kunde något lura under ytan.
Detsamma gällde stridsflyget. Strids- och spaningsplan gick från att vara hotade av motståndarens stridsflygplan, eller möjligtvis gevärskulor från skyttegravarna, till att möta ett allt mer effektivt luftartilleri.
Lösningen blev ett alltså ett kamouflagemönster som inte dolde fartygen för fienden utan istället gjorde det svårare att bestämma position, hastighet, riktning och så vidare. Mönstren designades för att försvåra för fienden att avgöra vilken typ av fartyg eller flygplan det rörde sig om, om de var ensamma eller i konvoj, vilka som var bestyckade och vilka som bar last. Innan radar och mer avancerad utrustning fanns var den typen av information nödvändig för att ställa in hastighet och riktning på projektiler eller torpeder. För projektiler, fartygens främsta vapen, och luftartilleri, fanns möjligheten att prova sig fram. Missade man grovt kunde man göra nya beräkningar – precis som i spelet sänka skepp. Ubåtarnas torpeder tog betydligt längre tid på sig i vattnet och deras vapenlager var väldigt begränsat.
Det finns uppgifter om att ett effektivt dazzle-kamouflage kunde förvilla en ubåtsbesättning så att de räknade fel på så mycket som 55 grader i kurs. Tack vare linjer och mönster som förvred former och perspektiv på fartyget såg det helt enkelt ut som att det var på väg någon annanstans. På samma sätt dolde mönstren fartygstyp — och utan att veta vilken typ av fartyg man tittade på försvann också möjligheten att beräkna avståndet, eftersom den vanligaste metoden byggde på att känna igen modellen och sedan räkna baklänges från hur stor den såg ut i periskopet.
Alternativa sätt att beräkna avstånd krävdes, före dagens laser och andra världskrigets radar användes exempelvis parallaxsökare (som på en mätsökarkamera). Distans går att räkna ut (baserat på periskopets eller kamerans brännvidd) genom att ställa fokus i två parallella plan. Inte olikt hur vi omedvetet använder våra två ögon till att uppskatta avstånd till allt vi ser.
Nästa gång du ser en bil med märkliga mönster på motorvägen kan du tänka på att samma princip räddade konvojer i från att torpederas i Atlanten för mer än hundra år sedan. Du ser att det är en bil, men du kan inte riktigt säga vilken. Kamouflage måste inte göra något osynligt. Det räcker med att du inte riktigt förstår vad du tittar på.